minaordintedina

Närhet

Jag är en sorts person som behöver närhet, bekräftelse och någon som jag kan lägga min tid på. Jag vill ha någon som jag kan kyssa när jag vill, någon som kramar mig när de vet att jag har en dålig dag. Jag vill ha någon som lägger armen runt mig när vi sover och drar mig extra nära mitt i natten.

Jag saknar att ha någon att kalla min, jag tror det är därför jag fäster mig så snabbt vid fel personer. Jag saknar den närheten jag hade med någon.

Jag vet inte vad jag vill

Jag vill nog inte vara hans vän längre, jag vill inte vara tillsammans med honom.(säger jag men åh) det jag verkligen vill ha är en förklaring, liksom varför han bara totalt abandona hela skiten och lämnade mig som ett frågetecken.. Jag vill bara veta vad jag gjorde fel så jag inte gör samma misstag sen igen. Eller om jag ens gjorde något fel. För något gick fel. Något hände för honom så han inte kunde vara vän med mig, men vad? Blev jag irriterande igen? Blev jag som jag var innan i hans ögon? För det vill jag inte.

Det går. Det går att vara vänner efter förhållande. Man måste bara försöka, vilket jag gjorde men han var inte lika villig..

Det är farligt

De frågar vad det farligaste man kan göra är. Jag svarar direkt att falla för någon för första gången. För att falla för någon är något av det bästa och värsta jag har varit igenom.

I början inser man inte hur pass farligt det kan bli. Hur ont det kan göra. Man ser bara personen framför en. Den underbara personen man vill spendera sitt tid med. Livet är nästan helt fantastiskt då.

Varje dag så faller man för dem lite extra, det är kanske för en sak de gör eller något de säger eller bara hur de är. Kärleken för dem bara växer.

Men så kommer den dagen då man inser att personen som står framför en inte faller längre och de är inte där att fånga en när du faller. Livet faller samman. Man föll mer än vad de gjorde och det är inget du själv kan styra över. Men så måste vi gå separata vägar även om vi säger vi ska vara vänner, men vi båda vet att det är en vit lögn för att inte göra saken värre.

Det absolut värsta med att falla för någon är att se dem varje dag. Man ser dem göra alla saker man föll för, man får se ansiktet man föll för. Man vet allt om personen, men man kan inte slänga informationen. Det gör ont. Så fruktansvärt ont så det inte är sant. Man klarar nästan inte av det.

Även om den dagen kommer då du börjar skriva med någon annan, så finns personen där. De skriver inte till en och du skriver inte till dem. Men ändå så är dem där. För det är första kärleken. Och den är förevigt. Jag vill inte att den ska vara det, med det är den. Och det är det som gör den så farlig. Första kärleken är den farligaste elden du kan leka med.

Naj forfän

För mig nu är det what ever, jag bryr mig inte längre. Han? Han som jag trånade efter? Fy fan nope inte längre. Det är som låten ugly heart, han ser förjävla bra ut men hans hjärta och beteende är så jävla fult så han blir ful.

Det här må vara sant men orkar inte mer. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv.

Hur klara jag av det

Ännu en dag där jag knappt kan andas varje gång han är nära, hör honom skratta, ser honom le. När kommer den dagen jag kan andas igen? När kommer den dagen jag inte letar efter honom så jag kan undvika honom? När kommer den dagen då jag inte vill att han ska bry sig längre? När kommer dagen min kropp inte vill ha honom längre? När min gärna har slutat tänka på honom konstant?

Jag vet inte längre

Alla säger att jag borde komma över honom, att det tar tid, att jag förtjänar bättre, att jag hittar bättre kärlek. Det borde jag, det gör det, det gör jag säkert och det kommer jag. Men det är ju så fruktansvärt svårt när jag ser hans ansikte varje dag i skolan. Jag ser hans ansikte och jag ser allt jag föll för. Jag ser vännen jag hade. Jag ser lyckan han gav mig. Men han ser inte mig.

Och det gör mig frustrerad

Trött

Jag är trött på att känna så här. Att jag alltid kommer känna något för pojken, att jag kommer vara avundsjuk på vilken tjej han än snackar med. Jag vill inte längre.

Så detta

Så detta är hur det känns när ett hjärta som redan är krossat blir slängt i väggen.. Det gör ont.

Jag vet inte

Jag kan skriva hur elaka texter som helst, hur mycket som helst att jag vill slå honom i ansiktet men det ända jag verkligen egentligen vill skriva är orden "jag saknar dig.." För det gör jag, jag vill prata med min vän ha allt som det var innan. Jag saknar honom..

Jag trodde

Sömnlös

Jag knappt sova om nätterna längre, mitt hjärta har öppnat sår som blöder starkt.

Hur kan man sakna någon så här mycket?

Jag saknar hans närhet. Sättet han fick mig att känna. Jag saknar hans kyssar. Hur de kunde få omvärlden att försvinna. Jag saknar hans leende. Sättet han log emot mig när han skämtade med mig. Jag saknar sätter han såg på mig. Hur farligt mörka de kunde bli och hur de gnistrade till när han var riktigt lycklig. Jag saknar hur han kunde behandla mig som om jag var den viktigaste människan på planeten. Typ när vi stod i köket och slog in hans saker i bubbelplast och så sa jag att jag nu märkte vad som var viktigast i hans liv och då svarade han att jag skulle ha dött i bubbelplast. Jag saknar min bästa vän. Personen jag kunde skratta med, berätta allt för, krama när jag ville, kunde gråta på hans axel när jag behövde. Jag saknar att somna i hans armar, att känna mig trygg, att känna hans värme emot min kalla kropp. Jag saknar honom. För sättet han var. Han kanske är världens sämsta person, jag har fattat det. Men sättet han var med mig, det saknar jag.

Är jag?

Jag saknar honom, så är jag dum nog att tro att en dag kommer han faktiskt vilja ha mig i sitt liv igen?

Så klart är jag det,

Varför

Det spelar ingen roll hur mycket uppmärksamhet jag får av killar. Hur de säger att jag är snygg, att de vill ha sex med mig och liknande. Inget betydde mer än när han ville allt det. Jag fattar inte varför jag tänker på detta nu. Det är mitt i natten och jag kräver närhet.

Jag hatar honom. Varför vill jag ha honom?

Jag hatar honom. Varför betydde han mer för mig än vad jag gjorde för honom?

Jag hatar mig själv. Varför kan jag inte sluta tänka på honom?

Jag älskar honom. Varför gör jag det?

Jag hatar mig själv för att jag älskar honom. Hur kan jag älska en sådan elak person som kallar mig saker och dömmer allt jag gör?

Jag hatar att älska honom, det gör så ont. Jag vill inte se honom varje dag. Med sina fina ögon och underbara leende.