minaordintedina

The past is the past

Jag orkar inte längre leva i det förflutna. Visst folk har gjort dumma saker, jag har gjort dumma saker också. Så varför inte bara glömma allt och börja om på nytt? Tycker jag låter helt underbart. Då behöver man inte känna all tyngd på sina axlar, då kan man bara vara fri. Man kan flyga fritt. Så varför fucking hålla grudges när man bara kan skita i att man en gång i tiden inte gillade personen för något de gjort. Glöm det, du har växt, personen har växt. Bara fucking move on.

Det är detta jag försöker leva för just nu.

Fan helvete

Jag vet att det inte många som bryr sig om mig, det finns inte så mycket att bry sig om. Jag fattade detta för ett tag sedan. Jag har nu slutat att lita på alla hela och hållet. Some have won my trust, men det är mycket få.

Att gå ur sängen är en börda för mig. Att somna med tårar i ögonen är en vana. Att svacka med blicken är inget ovanligt för mig. Jag orkar bara inte. Jag vet inte ens vad jag gör längre. Är det bara jag som har gett upp hoppet om ett lyckligt liv? Allt bara går fel, jag säger fel, jag gör fel. Fel fel fel.

Sängen är mitt hem just nu. Här är jag säker, här är jag fri. Jag kan vara mig själv utan att någon dömmer, jag kan skratta till töntiga filmer och gråta till fina.

Att jag bara har ett ställe som faktiskt fungerar för mig är sjukt. Jag kan inte gå utanför dörren längre utan att känna ångest. Jag hatar mig själv. Jag försöker tro att jag älskar mig själv.

Reality check

Har du någonsin vaknat en morgon och högt sagt "nej" bara rakt ut? Så gör jag många morgnar. Jag öppnar ögonen och känner omedelbart att dagen kommer suga kuk. Att kliva ur sängen är som att bestiga Mount Everest med bikini och klackskor. Att sitta upp är som att ha knivar i varje muskel. Man orkar bara inte längre, så man lägger sig tillbaka och somnar om. Skiter i allt.

Men fan, man ska vakna med positiva tankar. Vakna och tänka att du faktiskt lever idag, du har klarat dig till denna stunden. Du får känna lukten utav kaffe på morgonen, du kan känna liften emot sitt ansikte. Du andas.

Javisst måste du tänka på framtiden men vet du hur stor chans det är att hamna i depression? Det är lättare än du tror. Så fan var positiv medan du kan för annars sitter du där, inkapabel till att le.

Förlåt

Förlåt för jag är den som jag är. Jag är trött, arg och ledsen. Jag vill ha svar jag inte kan få, jag ger folk som inte förtjänar en andra chans, en andra chans. Jag sitter här gång på gång och kriver meddelanden till folk och sen tar jag bort dem för jag vet att jag aldrig skule våga skicka dem för jag är den som jag är. Jag skulle aldrig få killen, jag fick han en gång men det var bara temporärt, som allt är egentligen. Jag gav han mitt allt men jag fick bara tillbaka hälften. Han ville inte ens vara min vän sen. Vet inte vad jag gjorde fel där.. Visst det kanske ite är lätt att vara vänner efter ett seriöst förhållande men man kan väl ändå förfan försöka som jag gjorde. Istället för att bara totalt ignorera mig. usch jag orkar inte må så här. 

 

"Get over him, du förtjänar bättre" jo, jag vet och jag försöker men vet ni hur svårt det är att vara över någon som en dag var ens allt? En person som var ens lycka? Och framför allt en person man måste se varje dag? VARJE FUCKING DAG? Just nu när jag inte sett honom på några dagar är jag okej. Jag är över honom, det har jag varit ett tag faktiskt. Men asså jag är inte över det faktum att han var min bäta vän. Någon som är din bästa vän kanske inte har dig som bästa vän och det betyder at de kan lämna när det vill eftersom allting är temporärt. Det gör så ont. Det är något jag har lärt mig detta året; allting är temporärt, så ge det ditt allt. Var inte halvdann. Även om det gör ont sen så har det varit en erfarenhet. 

 

Men fan vad jag skriver om saker som har hänt, och bara skit saker för den delen. 

Denna låten hjälper lite dock. 

Helheten saknas

Jag orkar inte mer. Vill bara börja om. Börja om med ett "hej" ett simpelt fucking hej och glömma allt som hänt så jag får ha kvar lite människor i mitt liv. Folk som faktiskt var mina bästa vänner.
Min bästa vän slutade att prata med mig, bara sådär. Det gjorde ont. Det gör det fortfarande.
Men sen har man också folk som börjar snacka med en och sen helt plötsligt så svarar de inte när man skriver längre. Sådant gör också ont som fan.
Allt gör bara så ont just nu. Jag vill bara ha en kram, en kram som fixar mig. Vill inte känna mig tom längre. Vill känna mig hel.

Jävla skit

Fuck.. Ni vet när man har en sådan där underbar dröm? Allt händer som man vill ska hända, man får killen, man säger emot om någon gör något fel, man är modig.
Men sen så killen man får är då en kille irl, så klart för alla människor man drömmer om är människor man har träffat. Men den killen är någon som inte är i ditt liv längre, men du vill att han ska vara det. Så när du vaknar, så blir du ledsen, för drömmen är bättre än verkligheten.
Sådan dröm hade jag inatt, killen trånade efter mig, vi kysstes, allt var bara underbart. Men killen tycker inte alls om mig irl, vad jag har fått höra. Så åh, jag blir så lack, varför lämnar människor en när man är som mest ensam?

Orkar inte mer

Jag vet knappast något om allt

Res dig, visa din styrka

Att döda någon utan att riktigt låta dem dö. Det är det absolut värsta som finns. Man dödar deras själ. Deras vilja att leva. Man tar deras hjärta genom att säga att man tycker om dem men att inte riktigt mena det. Man.. Man tar saker de inte kan få tillbaka. Man får dem att falla när du inte är beredd på att fånga dem. Man får dem att tro saker som egentligen inte är sanna.

Att dö utan att dö gör så fruktansvärt ont. Och mördaren går fri. Men låt inte han vara glad, låt honom lida för att du lever.

Jag insåg att jag hatar dig

Det är så här, du kan lära känna någon. Ni kan klicka hur fucking bra som helst. Ni gör allt tillsammans, ni delar hemlisar, ni skrattar och du är glad att du har personen.

Men så kommer den fucking dagen. Den där fruktansvärt äckliga dagen som jag hatar med hela mitt hjärta. Dagen du får reda på sanningen. Hur den här personen egentligen är. Du vill spy, för du har gjort så sjukt mycket med denna personen. Du vill gråta, för du har gett så sjukt mycket saker till denna personen som du faktiskt inte kan få tillbaka. Du vill ta ditt hjärta och slänga det i en vägg, för det hade gjort mindre ont.

Man vet inte längre om personen någonsin talade sanning. Man vet inte om personen använde dig bara för att de var ensam. Var något faktiskt sanning?

Men det allra fucking värsta det är när de bara lämnar en. Man har bara denna personen och de bara vänder och går. Så sitter man där, med tårar i halsen. De ser inte en längre. De bryr sig inte längre. De börjar ta bort en ur deras liv. Man börjar undra vad man gjorde fel. Sen får man reda på att personen stör sig på en. "Vad har jag gjort?" Går runt och runt i ens hjärna. Och man får inte svar. Så man måste gå vidare ifrån något som inte fick något avslut. Och jag fucking hatar att göra det, jag vill ha avslut.

Alla fucking lögner. Kärlek utvecklas till hat, utan att man ens vill det. Man börjar bara avsky allt personen gör.

Och så måste man se personen i skolan. Varje. Dag.

Känslor mitt i natten (01.11)

Ensam. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vill inte säga det till min familj för de skulle inte förstå. Inte på det sättet att jag tycker att jag inte har folk runt mig, men att jag är ensam. Jag har saknaden för någon som tycker om mig. Som sover bredvid mig. Som håller om mig. Jag vill ha någon jag kan älska.

Jag somnar om natten med tårar i ögonen. Jag känner mig övergiven.

Ibland lägger jag ut statusar på sociala medier att jag mår dåligt för att se vem som svarar. Oftast är det ingen. Det är väl så det med mig. Ingen vill ha mig. Jag är en börda.

Att sakna

Folk frågar ibland; saknar du honom? Så klart jag gör det. Det går nästan inte en dag utan att jag gör det. Men jag saknar inte personen han är, utan personen jag trodde han var. Den underbara personen som var min första kärlek. Alla minnen jag har med honom, dem saknar jag.

När jag ser honom vill jag plocka upp en sten och kasta den på hans ansikte, bara för att visa hur jävla ont det gjorde när han gjorde som han gjorde. Jag måste se honom varje dag, och det svider i hjärtat. Jag är nästan hundra procent säker på att han har någon ny, men det är inte min ensak. Han får göra vad fan han vill och jag ska egentligen inte bry mig.

Jag är arg. Så jävla fruktansvärt arg på hur han betedde sig emot mig i slutet utav vår vänskap, inte för att det fanns något avslut men jag förstod att vi inte var vänner längre. Han försökte göra mig arg och avundsjuk hela tiden och jag blev mest bara frustrerad på honom. Aldrig avundsjuk. Men jag förstod inte varför och nu får jag höra att han stör sig på mig med ingen riktigt anledning? Man kan ju undra varför.. Han gillade ju inte direkt mig under den första terminen och halva andra terminen i ettan, och sedan helt plötsligt så var vi vänner.

Men just nu i denna sekund som jag skriver detta så kan jag säga att jag gick från att älska honom till att hata honom. Jag vet att hata är ett stark ord, men allt han har gjort emot mig, han förtjänar det.

Vill ha någon som vill ha mig

Jag orkar inte med vissa dagar, you know? När man sitter i skolan och känner så jävla ensam även om man sitter bredvid sina vänner. Jag kan sitta i mina egna tankar hur länge som helst och bli på sämre och sämre humör ju mer jag tänker på allt så jag tillslut inte kan bli glad igen den dagen.

Jag tänker mest på hur fucking ensam jag känner mig. Det jag söker mest är en kram som gör mig hel igen, något som får mig att känna igen.men fan varje gång jag försöker komma nära någon så vill de bara vara vänner eller så vill de inte ha något med mig och göra.. Jag förstår inte vad jag gör fel, seriöst..

Jag vill bara ha någon att älska, någon att krama, kyssa och sova bredvid, någon som faktiskt vill ha mig. Jag vill ha någon. Någon som vill ha mig. Någon som skulle höra vad som helst för att kunna vara min.

09.46

Som singel mår jag bra. Jag saknar något men jag mår bra. Jag klarar av att vara ensam, det är jag rätt ofta i mitt liv. Jag har lärt mig att leva med det och det kan vara rätt skönt ibland att kunna gå på bio helt själv utan att känna sig ensam, jag är bara ensam. Men det jag saknar är att ha någon när jag väl känner mig ensam, någons bröst jag gömma mig i när jag inte klarar av det längre. Jag har vänner jag kan luta mig på, och åh så otroliga de är att ha.. Men det är inte samma känsla att krama en vän som att krama någon verkligen tycker om eller kanske till och med älskar.

12.07

Ibland när jag sitter helt ensam och musiken är på hög volym, så märker jag hur fucking ensam jag känner mig. "Men Amanda, du har ju massa vänner och familj som bryr sig om dig" bara för att jag har det så betyder det inte att det ändrar hur jag känner. Vet ni hur länge sen jag fick en kram som faktiskt fixade mig för några sekunder? 4 månader den var det.

Jag ÄR glad. Jag mår bra. Men ibland, bara ibland får jag tänka för några minuter, jag får tänka på mig själv. Och då märker jag att jag behöver någon. Någon som saknar mig så mycket så de ringer mig bara för att höra min röst. Någon som vill sova bredvid mig varje natt och aldrig tröttnar. Någon som märker om jag är ledsen och ger mig en kram och släpper inte förens de vet att jag mår lite bättre. Någon som kysser mig bara för att få mig att sluta vara nervös över något. Någon som håller min hand när allt blir svårt. Någon som jag kan prata med allt om.

Vänner och familj kan inte ge mig allt det. Jag får ont i bröstet så mycket jag behöver någon ibland.